Eller, vi tror och hoppas att vi kommer att göra det. Det finns gott om material men tiden är knapp! Vi hoppas att vi med den här bloggen ska kunna lätta lite på samvetet över alla samtal vi inte ringer och alla bilder vi inte skickar. Lite hoppas vi också att det kommer att byggas upp som en dagbok för oss själva och kanske kan man använde det som en ventilationskanal de där dagarna när allt känns särskilt svårt, jobbigt och bajsigt (i bokstavlig mening). Och, såklart, även för att dela med oss av alla de fantastiska stunderna som gör att man glömmer hur jobbigt det var nyss.
För några veckor sedan skickade jag (Charlotte) ett mail till en god vän långt härifrån, för att förklara för henne varför jag var tvungen att lägga på luren efter ca 5 sekunder när hon ringde tvärs över halva jordklotet och vi inte hörts av på flera månader. Jag tycker att det anger tonen på ett fint sätt. De som vi inte har haft så tät kontakt med sedan Lottie och Vera kom (alltför många... förlåt!) kan här få en glimt av vår nuvarande vardagssituation.
Klockan närmade sig ett och det var dags för Lottie
och Vera att äta puré. De var väl inte helt med på
noterna skulle man kunna säga, efter en stunds
kämpande med, -Säg aaaaa, kan du säga aaaahhh,
AAAAAAHHH, här kommer flygplanet och vill flyga ner i
magen, aaaaa!!! övergick gnället i lite mer högljudda
protester och innan jag hann reagera hade de
hetsat varandra till ett fantastiskt crescendo! Det
var mat precis överallt, tror inte en enda tugga passerade
svalget. Här ringer det, -Nämen heeeejj!! Gud va
kul! Stör? Nääeeh.. eh.. jo.. kanske lite körigt
förresten..! Men har det gått bra med flytten och nya
jobbet? Bra. Hejdå! Snabb grovsanering av puré, skaka
ihop två flaskor välling istället nynnandes (genom
hopbitna tänder): Gode gud giv mig styrka! Ella
kommer och springer:- Mamma, jag fjysej!
Hon har lekt badhus och har bara baddräkt,
cyklop och snorkel på sig. -Jamen skynda dig och
hoppa upp i stora sängen då (Spångbergska benämningen
på dubbelsängen), säger jag, och kryp ner under
täcket en stund medan mamma ger Lottie och Vera
mat, så ska jag ta fram kläder åt dig sedan.
Biter tag i napparna på flaskorna, och med en
nappflaska hängandes i vardera mungipa och en gastande
bebis under vardera arm, rasar vi alla ner i sängen.
Lottie och Vera är vid det här laget så upprörda att
de skriker lite mellan vällingklunkarna och det tar en
stund innan de lugnar ner sig. Då känner jag, en lite
unken doft, det kommer från Lotties blöja. Aha, det
var därför hon hade lite svårt att äta. Ella har lagt
sig under täcket och säger att Lottie retas. Lottie
ligger nämligen och fäktar och råkar smälla till Ella
med jämna mellanrum. Då bajsar Vera. -Åhh, säger jag
lite matt till Ella, nu har de bajsat också, båda två.
-Gode Gud giv mig styjka, säger Ella.
När vällingen är slut tar jag först Vera (tvätta, torka,
smörja) och sätter henne sedan på en bit plastfrotté på
överkastet på golvet i köket. Det är ju bra för de där små
rumporna och få luftas lite också. Så tar jag med Lottie
till skötbordet i tvättstugan och börjar byta på henne, en
lös smet som är långt upp på ryggen... Då kommer Ella och
ropar, -Mamma, Veja haj bajsat! Sträcker på mig och
sneglar ut på Vera, jajamensan, igen, en rejäl
laddning... Shit!(I dubbel bemärkelse!), kan ju inte
lämna en bebis på skötbordet, och jag måste ju ta bort
bajset i vilket fall. Medan jag tvättar Lottie glider
Vera liksom av plastfrottélappen och ut på överkastet,
neeeeejjhhh!! Hon försöker vända på sig och tar stöd
med händerna, neeeiiiiijjhhh!!!! Lottie färdig, ner i
gåstolen, lyckas få tag på Vera innan hon sätter
händerna någon annanstans. Ner i tvätthon med hela
bajsbebisen, lirkar av tröjan och sköljer av hela
henne under kranen. Ute i köket står Ella och kraxar,
-Mamma, ta bort bajset, det luktaj föj illa! Jag
hojtar tillbaka, -Alldeles strax gumman, ska bara ta
på Vera kläder. -Mamma, ropar Ella igen, jag fjysej!
Visst ja, hon har ju fortfarande inga kläder på sig.
Kommer ut i köket precis innnan Lottie kör över bajset
med gåstolen, känns som en stor seger precis då!
Bajssanerar överkastet så gott det går, tvättar
händerna, ringer Daniels mormor (på en gång så jag
inte ska glömma) och hör om jag får komma dit och
tvätta det i deras stora tvättmaskin. Nu är Lottie och
Vera ledsna igen, trötta den här gången (vem är inte
det... Och vart tog den där styrkan vägen som jag så
snällt bad om?), klär på Vera och stoppar henne i
vagnen. Lyfter upp Lottie, faan, det är inte sant..!!!
Upp på skötbordet igen, tvätta igen, smörja igen, ren
blöja igen. Ella står bredvid och hoppar, -Mamma, jag
fjyyyyysej!!! Ner med Lottie i vagnen och ut med dem.
Och äntligen får Ella kläder.
Jag och Ella gör iordning lite fika och jag rasar ner
på en köksstol med en kopp kaffe. Ella verkar ha
klarat nedkylningen utan men och trycker nöjt i sig
två chokladmuffins. Jag sitter och tänker att, vad fin
hon är min största lilla gumma. Går ut och tittar till
småtjejerna i vagnen, de sover gott. Vad fina de är!
Ligger där lite rosiga om kinderna som två små änglar.
Mina älsklingar.
Går in igen och sätter mig hos Ella vid köksbordet,
smuttar på kaffet och äter en muffins. Mmm, gott...
Tänker att, det är inte alla som har sådan tur som
jag. Tänk vad jag har det bra!
