Slutklämmen

Slutklämmen var att man känner sig nog inte helt tipp topp så länge man har någon som ligger och kräks bredvid en i sängen. Eller kräks i ens knä. Och när man har fått av alla (sina egna och barnets) nerkräkta kläder, då får man det på sig bakvägen istället.

Känner att jag har varit tillräckligt detaljrik, som småbarnsmamma är det lätt att glömma att alla inte är lika avtrubbade som en själv. Summa summarum är att det har varit några kämpiga dagar. Och det kan ta ett tag innan man känner sig redo igen.

Kräks och glamour?

Har precis en diskussion med Daniel om huruvida det är kräks och glamour nu, snarare än snor och glamour. Det är mer kräks än snor, helt klart. Tyvärr är det fortfarande stor brist på glamour, bristen har kanske aldrig varit så stor som den är just nu. Namnet får väl vara kvar så länge, det får stå för min önskan om lite mer täthet mellan de glamorösa inslagen i framtiden. De kommer att komma, helt säkert, men det blir nog inte den här veckan...

Den här veckan har samtliga familjemedlemmar gått ihop för att skapa det totala tvättberget. Det vill säga, när ALLT ska tvättas. Jag tror att vi var nära. Nästan allt låg i tvättstugan, med kräks på. Alla täcken, kuddar, lakan, handdukar, filtar och pyjamasar. Ja, vanliga kläder också förstås, men främst pyjamasar eftersom våra barn av någon anledning har en förkärlek till att kräkas på natten (varför??). Och visst, man kan försöka hålla undan, men en maskin om dagen (som är allt man mäktar med) räcker inte när fem stycken mår dåligt.... Lillemor/Daniels mor dök upp som en ängel och röjde lite i kaoset. Det fick hon såklart bittert ångra.

Nu börjar hela ligan repa sig. Illamåendet har hållt i sig dock, det har avtagit ordentligt först idag. Först tyckte jag att det var märkligt, att det liksom inte gick över när det verkade som att jag var frisk i övrigt. ...

- Mamman har gått och nattat Ella (och sig?), är ganska säker på att fortsättning följer nån annan dag...

HIPP HIPP HURRA!!

Bäst att göra ett födelsedagsinlägg för alla som vill gratta mig ;) Vaknade i Ellas säng imorse (jaha,ligger jag här? Det är ju inte alltid man är vaken när man byter säng för att någon ropar) av att Vera satt i hallen och tog i för full hals, -MAAAMMAAAAA!!! -Ssscchh... hör jag Daniel säga. -MAAAMMMAAAAAA!!! ropar Vera igen, så högt så det slår över i falsett och lyckas putta till Ellas dörr så den far upp med en smäll. -Vera!! viskar Daniel så strängt han kan, du måste vänta lite!

Till slut kommer de in med ljus och paket, Daniel och Ella sjunger och Lottie och Vera körar, vilken familj jag har! De måste ju vara finast i hela världen..! Får ett svart pärlhalsband av Ella som hon valt alldeles själv, min fina lilla gumma. Daniel har via ombud (han har legat sjuk) ordnat en passande bok (se bild) och två biljetter till Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor". Tänk, bara Daniel och jag, konstigt, det är väl ett drygt år sedan vi gjorde något bara vi två.

Jag avgudar ju mina barn till bristningsgränsen, men det ska verkligen bli roligt att åka iväg en kväll med bara Daniel. Inga små som gastar därbak p g a uttråkning. Ingen som kräver att man ungefär en gång i minuten ska gissa vad konstverket på rittavlan nu föreställer (går ju an på landsvägskörning, i stan är det lite knivigare). Det kommer nog att kännas lite märkligt, fast skönt. Med lite tur är det mörkt i salongen. Då kanske vi kan hångla lite ;)

Jorden anropar!

Hallå, är det någon därute? Bäst att kolla mottagningen åt alla håll.

Se upp i backen!

När busvädret kom på lördagkväll var vi hos farfar Bruno, alla var trötta (jag efter en en helt barnledig och shoppingintensiv dag i stora huvudstaden, har äntligen hittat nya jeans! Hurra!) och ingen hade lust att köra hem i snöyran så vi blev kvar. Såhär såg det ut dagen därpå. Premiärpulkaåkning för Lottie och Vera, ute i snön för första gången. Lottie tyckte det var lite roligt, och lite konstigt. Sedan kom mamman ifråga med Vera på armen och gjorde en praktvurpa i slänten, det var också lite roligt, fast Vera blev lite orolig för hon förlorade halva synfältet (se bild 2). Det visade sig att det inte var någon bestående skada, när pappan knäppt kort var det relativt lätt åtgärdat.

Med känsla för färg

Vi ska hälsa på momma idag, Ella ville välja kläder själv. Efter några begrundande ögonkast i spegeln konstaterar hon nöjt att det blev bra, - Jag ser ut som en regnbågsprinsessa! Och mamma kan inte annat än att hålla med... :)