Slutklämmen var att man känner sig nog inte helt tipp topp så länge man har någon som ligger och kräks bredvid en i sängen. Eller kräks i ens knä. Och när man har fått av alla (sina egna och barnets) nerkräkta kläder, då får man det på sig bakvägen istället.
Känner att jag har varit tillräckligt detaljrik, som småbarnsmamma är det lätt att glömma att alla inte är lika avtrubbade som en själv. Summa summarum är att det har varit några kämpiga dagar. Och det kan ta ett tag innan man känner sig redo igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Låter som ni har det livat...
Krya på er och ät mycket saftsoppa, det är lättare att torka upp än makaroner!! ;)
///Mats
Fy så jobbigt, hoppas ni kryar på er, kram....
Ojoj vilket underbart liv. Tänk om det alltid vore så trevligt.
Vad synd att jag inte bor närmare då hade jag kunnat hjälpa till bland kräkset...eller...hmm svårt val, hjälpa sin syster och sen ha en egen kräksig familj (dock med två barn mindre) eller stanna hemma och förhoppningsvis inte ha en kräksig familj, ja du...jag kan inte bestämma mig. ;)
Saknar er i alla fall jättemycket, puss & kram lillasyster.
Skicka en kommentar