Slutklämmen

Slutklämmen var att man känner sig nog inte helt tipp topp så länge man har någon som ligger och kräks bredvid en i sängen. Eller kräks i ens knä. Och när man har fått av alla (sina egna och barnets) nerkräkta kläder, då får man det på sig bakvägen istället.

Känner att jag har varit tillräckligt detaljrik, som småbarnsmamma är det lätt att glömma att alla inte är lika avtrubbade som en själv. Summa summarum är att det har varit några kämpiga dagar. Och det kan ta ett tag innan man känner sig redo igen.

Kräks och glamour?

Har precis en diskussion med Daniel om huruvida det är kräks och glamour nu, snarare än snor och glamour. Det är mer kräks än snor, helt klart. Tyvärr är det fortfarande stor brist på glamour, bristen har kanske aldrig varit så stor som den är just nu. Namnet får väl vara kvar så länge, det får stå för min önskan om lite mer täthet mellan de glamorösa inslagen i framtiden. De kommer att komma, helt säkert, men det blir nog inte den här veckan...

Den här veckan har samtliga familjemedlemmar gått ihop för att skapa det totala tvättberget. Det vill säga, när ALLT ska tvättas. Jag tror att vi var nära. Nästan allt låg i tvättstugan, med kräks på. Alla täcken, kuddar, lakan, handdukar, filtar och pyjamasar. Ja, vanliga kläder också förstås, men främst pyjamasar eftersom våra barn av någon anledning har en förkärlek till att kräkas på natten (varför??). Och visst, man kan försöka hålla undan, men en maskin om dagen (som är allt man mäktar med) räcker inte när fem stycken mår dåligt.... Lillemor/Daniels mor dök upp som en ängel och röjde lite i kaoset. Det fick hon såklart bittert ångra.

Nu börjar hela ligan repa sig. Illamåendet har hållt i sig dock, det har avtagit ordentligt först idag. Först tyckte jag att det var märkligt, att det liksom inte gick över när det verkade som att jag var frisk i övrigt. ...

- Mamman har gått och nattat Ella (och sig?), är ganska säker på att fortsättning följer nån annan dag...

HIPP HIPP HURRA!!

Bäst att göra ett födelsedagsinlägg för alla som vill gratta mig ;) Vaknade i Ellas säng imorse (jaha,ligger jag här? Det är ju inte alltid man är vaken när man byter säng för att någon ropar) av att Vera satt i hallen och tog i för full hals, -MAAAMMAAAAA!!! -Ssscchh... hör jag Daniel säga. -MAAAMMMAAAAAA!!! ropar Vera igen, så högt så det slår över i falsett och lyckas putta till Ellas dörr så den far upp med en smäll. -Vera!! viskar Daniel så strängt han kan, du måste vänta lite!

Till slut kommer de in med ljus och paket, Daniel och Ella sjunger och Lottie och Vera körar, vilken familj jag har! De måste ju vara finast i hela världen..! Får ett svart pärlhalsband av Ella som hon valt alldeles själv, min fina lilla gumma. Daniel har via ombud (han har legat sjuk) ordnat en passande bok (se bild) och två biljetter till Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor". Tänk, bara Daniel och jag, konstigt, det är väl ett drygt år sedan vi gjorde något bara vi två.

Jag avgudar ju mina barn till bristningsgränsen, men det ska verkligen bli roligt att åka iväg en kväll med bara Daniel. Inga små som gastar därbak p g a uttråkning. Ingen som kräver att man ungefär en gång i minuten ska gissa vad konstverket på rittavlan nu föreställer (går ju an på landsvägskörning, i stan är det lite knivigare). Det kommer nog att kännas lite märkligt, fast skönt. Med lite tur är det mörkt i salongen. Då kanske vi kan hångla lite ;)

Jorden anropar!

Hallå, är det någon därute? Bäst att kolla mottagningen åt alla håll.

Se upp i backen!

När busvädret kom på lördagkväll var vi hos farfar Bruno, alla var trötta (jag efter en en helt barnledig och shoppingintensiv dag i stora huvudstaden, har äntligen hittat nya jeans! Hurra!) och ingen hade lust att köra hem i snöyran så vi blev kvar. Såhär såg det ut dagen därpå. Premiärpulkaåkning för Lottie och Vera, ute i snön för första gången. Lottie tyckte det var lite roligt, och lite konstigt. Sedan kom mamman ifråga med Vera på armen och gjorde en praktvurpa i slänten, det var också lite roligt, fast Vera blev lite orolig för hon förlorade halva synfältet (se bild 2). Det visade sig att det inte var någon bestående skada, när pappan knäppt kort var det relativt lätt åtgärdat.

Med känsla för färg

Vi ska hälsa på momma idag, Ella ville välja kläder själv. Efter några begrundande ögonkast i spegeln konstaterar hon nöjt att det blev bra, - Jag ser ut som en regnbågsprinsessa! Och mamma kan inte annat än att hålla med... :)

Vi bloggar!

Eller, vi tror och hoppas att vi kommer att göra det. Det finns gott om material men tiden är knapp! Vi hoppas att vi med den här bloggen ska kunna lätta lite på samvetet över alla samtal vi inte ringer och alla bilder vi inte skickar. Lite hoppas vi också att det kommer att byggas upp som en dagbok för oss själva och kanske kan man använde det som en ventilationskanal de där dagarna när allt känns särskilt svårt, jobbigt och bajsigt (i bokstavlig mening). Och, såklart, även för att dela med oss av alla de fantastiska stunderna som gör att man glömmer hur jobbigt det var nyss.

För några veckor sedan skickade jag (Charlotte) ett mail till en god vän långt härifrån, för att förklara för henne varför jag var tvungen att lägga på luren efter ca 5 sekunder när hon ringde tvärs över halva jordklotet och vi inte hörts av på flera månader. Jag tycker att det anger tonen på ett fint sätt. De som vi inte har haft så tät kontakt med sedan Lottie och Vera kom (alltför många... förlåt!) kan här få en glimt av vår nuvarande vardagssituation.

Klockan närmade sig ett och det var dags för Lottie
och Vera att äta puré. De var väl inte helt med på
noterna skulle man kunna säga, efter en stunds
kämpande med, -Säg aaaaa, kan du säga aaaahhh,
AAAAAAHHH, här kommer flygplanet och vill flyga ner i
magen, aaaaa!!! övergick gnället i lite mer högljudda
protester och innan jag hann reagera hade de
hetsat varandra till ett fantastiskt crescendo! Det
var mat precis överallt, tror inte en enda tugga passerade
svalget. Här ringer det, -Nämen heeeejj!! Gud va
kul! Stör? Nääeeh.. eh.. jo.. kanske lite körigt
förresten..! Men har det gått bra med flytten och nya
jobbet? Bra. Hejdå! Snabb grovsanering av puré, skaka
ihop två flaskor välling istället nynnandes (genom
hopbitna tänder): Gode gud giv mig styrka! Ella
kommer och springer:- Mamma, jag fjysej!
Hon har lekt badhus och har bara baddräkt,
cyklop och snorkel på sig. -Jamen skynda dig och
hoppa upp i stora sängen då (Spångbergska benämningen
på dubbelsängen), säger jag, och kryp ner under
täcket en stund medan mamma ger Lottie och Vera
mat, så ska jag ta fram kläder åt dig sedan.
Biter tag i napparna på flaskorna, och med en
nappflaska hängandes i vardera mungipa och en gastande
bebis under vardera arm, rasar vi alla ner i sängen.
Lottie och Vera är vid det här laget så upprörda att
de skriker lite mellan vällingklunkarna och det tar en
stund innan de lugnar ner sig. Då känner jag, en lite
unken doft, det kommer från Lotties blöja. Aha, det
var därför hon hade lite svårt att äta. Ella har lagt
sig under täcket och säger att Lottie retas. Lottie
ligger nämligen och fäktar och råkar smälla till Ella
med jämna mellanrum. Då bajsar Vera. -Åhh, säger jag
lite matt till Ella, nu har de bajsat också, båda två.
-Gode Gud giv mig styjka, säger Ella.

När vällingen är slut tar jag först Vera (tvätta, torka,
smörja) och sätter henne sedan på en bit plastfrotté på
överkastet på golvet i köket. Det är ju bra för de där små
rumporna och få luftas lite också. Så tar jag med Lottie
till skötbordet i tvättstugan och börjar byta på henne, en
lös smet som är långt upp på ryggen... Då kommer Ella och
ropar, -Mamma, Veja haj bajsat! Sträcker på mig och
sneglar ut på Vera, jajamensan, igen, en rejäl
laddning... Shit!(I dubbel bemärkelse!), kan ju inte
lämna en bebis på skötbordet, och jag måste ju ta bort
bajset i vilket fall. Medan jag tvättar Lottie glider
Vera liksom av plastfrottélappen och ut på överkastet,
neeeeejjhhh!! Hon försöker vända på sig och tar stöd
med händerna, neeeiiiiijjhhh!!!! Lottie färdig, ner i
gåstolen, lyckas få tag på Vera innan hon sätter
händerna någon annanstans. Ner i tvätthon med hela
bajsbebisen, lirkar av tröjan och sköljer av hela
henne under kranen. Ute i köket står Ella och kraxar,
-Mamma, ta bort bajset, det luktaj föj illa! Jag
hojtar tillbaka, -Alldeles strax gumman, ska bara ta
på Vera kläder. -Mamma, ropar Ella igen, jag fjysej!
Visst ja, hon har ju fortfarande inga kläder på sig.
Kommer ut i köket precis innnan Lottie kör över bajset
med gåstolen, känns som en stor seger precis då!
Bajssanerar överkastet så gott det går, tvättar
händerna, ringer Daniels mormor (på en gång så jag
inte ska glömma) och hör om jag får komma dit och
tvätta det i deras stora tvättmaskin. Nu är Lottie och
Vera ledsna igen, trötta den här gången (vem är inte
det... Och vart tog den där styrkan vägen som jag så
snällt bad om?), klär på Vera och stoppar henne i
vagnen. Lyfter upp Lottie, faan, det är inte sant..!!!
Upp på skötbordet igen, tvätta igen, smörja igen, ren
blöja igen. Ella står bredvid och hoppar, -Mamma, jag
fjyyyyysej!!! Ner med Lottie i vagnen och ut med dem.
Och äntligen får Ella kläder.

Jag och Ella gör iordning lite fika och jag rasar ner
på en köksstol med en kopp kaffe. Ella verkar ha
klarat nedkylningen utan men och trycker nöjt i sig
två chokladmuffins. Jag sitter och tänker att, vad fin
hon är min största lilla gumma. Går ut och tittar till
småtjejerna i vagnen, de sover gott. Vad fina de är!
Ligger där lite rosiga om kinderna som två små änglar.
Mina älsklingar.

Går in igen och sätter mig hos Ella vid köksbordet,
smuttar på kaffet och äter en muffins. Mmm, gott...
Tänker att, det är inte alla som har sådan tur som
jag. Tänk vad jag har det bra!